Sorgen

Bengtsgården ligger i Hardom by i Pernå. På trettiotalet slingrade sig Lil,jendalvägen i mjuka kurvor genom åkrarna och nära husen. Genom storstugans många fönster kunde man följa med vem som rörde sig på vägen. Ofta vek någon in för att vattna sin häst vid brunnen. Det var också många som hade ärende till husbonden på gården. Albin Bengts var häradsdomare och en betrodd man i socknen.
När sedan kriget kom blev mycket annorlunda. I juni 1941 kallades båda de äldre sönerna in. Birger, som just stått i beråd att axla större ansvar på gården, lämnade det största tomrummet efter sig. Den äldste, Anders-Olof, skulle snart bli arkitekt, så han arbetade inte mera hemma på gården. Lyckligtvis var sonen nummer tre, Bertil, bara fjorton år och fick alltså stanna hemma. Inte heller husbonden behövde ge sig ut i kriget och gamIe Julle Nyman skötte troget sina sysslor som förut.
Ända sedan barndomen hade jag fått räkna Bengtsgården som mitt andra hem. Min mor var född där och hon bevarade genom hela livet en stark känsla för hemgården. Från Åbo, där hon bodde som gift, flyttade Gustav Klingstedt varje vår till Hardom med sin famil,j. Där stod hennes stuga på hemgårdens mark och där fick vi alla ta del i byns och gårdens liv under sommarmånaderna.
I juni 1941, när fort ättningskriget började, tog jag mig genast från Åbo till Hardom. Trupper och fordon uppfyllde vägen österut och soldaterna hade just lämnat byn. Kvinnorna pustade ut efter att ha brett hundratals smörgåsar åt dem som skulle iväg.
Snabbt kom det bud att det behövdes folk i luftbevakningen. Jag anmälde mig som lotta och hamnade i en grupp om sex flickor, som skötte vakten i tornet i Andersby vart tredje dygn.
Sommaren gick med arbete på åker och äng mellan vaktturerna. Det känndes tungt många gånger att cykla till Andersby efter en lång arbetsdag, när man viste att just ingen sömn var att vänta. Man skulle vandra genom skogen och kliva upp i tornet för att lyssna och speja. Sommarljuset gjorde det ändå lättare - och det goda kamratskapet.
Småningom fick jag också en specialuppgift på gården. Det var stor efterfrågan på "bilved", den användes i bilar som drevs med gengas i brist på bensin. Veden skulle vara finhuggen. Karlarna cirkelsågade den först i kotra bitar. Sedan hade jag att sitta vid huggkubben i torkrian och med en kortskaftad yxa klyva veden i små bitar. Det gällde att akta fingrarna! Arbetet ansågs tydligen passa för kvinnorna eftersom också Elin, värdinnan på gården, så ofta hon bara kundevar med och klöv "pulikkar". Varje dag körde bilarna in på gården och skulle ha en säck full på ögonblicket.

Våra tankar smög sig allt oftare till männen där ute. Anders-Olof hade hamnat uppe i Kiestinki. Birger, som hade gift sig på hösten efter värnplikt och vinterkrig, fick en son i juni. Han döptes till Björn Carl-Olof. Nu var det Saga som ensam kunde glädjas över barnets framsteg, samtidigt som hon bar på oron över mannen som var stationerad på Hangöfronten.
En dag i augusti när Bengts tröskade höstvetet kom Birger plötsligt vandrande uppför Ribacken. Han hade fått permission och fick nu äntligen se sin son som hade hunnit bli två månader. Dagarna gick snabbt och han måste återvända, men just innan han for förmanade han Saga: "Sätt nu korgen under bordet om det blir alarm". Oron för att någonting skulle hända den lilla sonen brände till.
När hösten närmade sig blev det kärvare. Fiendeplan syntes oftare och de kom ner på låg höjd för att beskjuta folk som färdades på landsvägen eller arbetade på åkern. Bengts hade foderbetor och potatis bakom bodan. Potatisen skulle tas upp och bäst det var fick vi orsak att kasta oss ner under syrenhäcken i närheten. Där låg vi alldeles platta tills planen surrat iväg.
Vintern kom tidigt. Det började snöa och på morgonen den fjortonde oktober stod Albin Bengts och funderade på om han borde ta kärra eller släde när han skulle in till mejeriet i Lovisa, han var mjölkkusk den dagen. Han valde släden och det var det rätta, för snön bara fortsatte att falla. Allt var lyckligtvis tröskat, men tomsnejsorna stod ännu ute på åkern.
Inne i stugan sysslade kvinnfolket med sitt. Jag hade fått hem fotografier som jag nyligen hade tagit, och vi tittade på dem och var glada att de lyckats, för nu kunde vi sända dem till Birger, så skulle pappa få se hur hans pojke vuxit. Vi stod samlade kring storstugans bord i glatt samspråk när Anni från granngården steg in. Hon såg på oss men sade ingenting på en stund. Sedan bad hon mig följa med ut på gården.
- Jag kunde inte säga det där inne, men det har kommit bud att Birger stupade tidigt i morse, sa hon. Prosten är hos oss, han tyckte det var så svårt att komma och så måste jag gå för att försöka förbereda er. Kan du tala om det.?
Jag blev alldeles stel, benen ville inte bära mig. Långsamt gick jag in för att framföra budskapet.
Snön bara fortsatte att falla och lade sig som ett tjockt täcke över jorden och den låg kvar hela vintern som en förlamning. Efter den här dagen blev ingenting som det hade varit förut.
Men minnena levde och de skrevs ner i en bok som ännu i dag kan berätta om hur vi tänkte och kände. Albin Bengts sammanställde en minnesskrift, som inleddes med följande ord (tydligen citerat ur minnet) ur Jarl Hemmers Soldatpsalm:

O, Gud, som detta kors oss gav,
Tag bort allt det vi hålla av,
Slit av det sista bandet,
men rädda landet, landet.

Albin Bengts fortsätter: "I denna bok skall jag skriva mågra minnesord över min käre son Birger, för att hans vackra minne må bevaras från glömskan. Därefter skall det eftermäle om honom, som stod i tidningarna efter hans död och som skrivits av hans vänner och vapenbröder, skrivas in. Dessutom skall hans nulevande egna skriva sina minnesord på var sitt blad i boken".
"Det är min vilja, att denna bok i framtiden skall förvaras i bokhyllan på Bengts, mellan Bibeln och fosterlandskärlekens heliga skrift, Fänrik Ståls Sägner. Och böra de släkten, som i framtiden leva och bo på Bengts hemman, läsa, minnas och bevara denna bok, med den vördnad och aktning som en släkt vördar sina stora minnen".

Jag vill ännu återge ett avsnitt ur samma bok som beskriver händelseföljden den fjortonde oktober 1941.
Dessa rader är nedtecknade efter en intervju med Valter Andersson, Vessö, och Holger Karlsson, Räfsby.

...Den stora händelsen, som stannat i bådas minne , är striden på Stoskär den 14 oktober. Ryssarna hade flera gånger riktat hård artillerield mot våra holmar, berättar Valter Andersson. Vi började tro att det var fråga om skenmanövrer. Den 13 oktober på kvällen kom jag ut till fänrik Bengts på Långholmen när det började smälla. Vi trodde förstås att det också den här gången var fråga om ett skenanfall. Men tidigt på morgonen satte ryska båtar folk i land på Koholmen och Stoskärs sydvästra udde. Då beslöt Bengts att lämna Långholmen och skynda med sina mannar till hjälp. Nu uppstod en häftig strid man mot man på stränderna. Bengts som alltid var lugn och orädd, kanske också lite oförsiktig, sprang omkring och ledde försvaret. Åtskilliga ryssar bet i gräset. Vilhelm Sundberg från Sarvsalö stupade denna dag.
Att också Birger Bengts skulle falla var antagligen oundvikligt. Holger Karlsson minns hur Bengts högrest ledde striden tills han blev sårad av en granat. Pojkarna lade honom på en dörr och bar honom till en båt på norra sidan där han avled. Det berättas, att det sista han sade åt sina mannar var: "Kom ihåg pojkar, den här holmen lämnas inte åt ryssen".
När dagen var slut var också de ryska angriparna trängda tillbaka. Den tjugotre år gamla fänrikens insats var sannolikt avgörande. Han hade den gudabenådade förmågan att leda sina mannar och ingjuta försvarsvilja hos dem. "Han var en lugner och rejäler karl", slutar Holger Karlsson sin skildring.