Karl Birger Bengts
|
Med denna sida om min pappa vill jag försöka skapa ett dokument,
som samtidigt skall ge svar på en del av de många frågor som ofta dyker upp.
Jag känner tacksamhet för bilden av min pappas liv som förmedlats mig genom samtal och texter.
Birger som 8 åring till vänster.
Kärleken till lantbruksarbetet framträder ofta i erterlämnade brev, från värnpliktstiden och från kriget, som han skickade hem till föräldrarna och till min mamma. I breven frågar han hur arbetet framskrider och om skördeutsikter och skörderesultat, man märker en tydlig besvikelse över att inte själv kunna delta i arbetet på gården. Samtidigt diskuteras det och planerades för framtiden. Min pappa hade köpt gården Hartikka 1939 och det fanns en stark längtan att bosätta sig där med familjen och komma igång med odlingen.
Idrotten var en viktig del i pappas liv. Tillsammans med sin äldre bror deltog han i otaliga tävlingar. Jag minns att jag som liten inte förstod varför alla våra knivar och gafflar hade ingraverinar i skaftet där det stod 1, 2 eller 3 pris samt i vilken gren. Skaften är i vitt ben, besticken har varit i användning i alla dessa år. Han sprang ofta den 10 km långa friarvägen till Liljendal.
Ur tidningen Östra Nyland, lördagen den 17 juni 1995 På fantasins vingar. I sju veckor har vi kunnat bläddra i Åses ( Rektor Margit Åström ) vaxdukshäfte med Ull-Britt Gustavsson-Pensar´s hjälp
Luftslott.
A tt bygga luftslott är en angenäm sysselsätning. En vinterafton, lördagsafton förresten, satt jag vid brasan i kammaren. Jag hade inte den avlägsnaste tanke på läxor eller andra dylika pinomedel, utan satt och drömde, att det var sommar och att jag åter höll på med lantbruksarbete, min käraste sysselsättning. Min dröm gestaltade sig ungefär så här. Det är en sommarnatt i hötiden. Klockan är omkring tio. Jag slår hö i Brännhagen, och slåttermaskinen slamrar och smattrar som ett maskingevär i den stilla natten. Det friska höet doftar så gott, där det faller varv efter varv, teg efter teg för slåttermaskinens vassa bett. En sakta vind sveper över ängen. Jag stannar och låter hästarna vila en stund. Nu hör jag, att även andra äro i rörelse. Alla byns slåttermaskiner smattra på olika ställen. Från grannens hemåker hör jag det mjuka surrandet av hans nya During. Hästarna nafsa åt sig några strån att tugga på. Jag sätter dem åter igång och åter överröstar slamret från min maskin alla andra ljud, åter faller höet i långa linjer. Till klockan tolv hoppas jag få fältet färdigt. Det börjar bli kyligt och jag knäpper fast rocken. Vid elvatiden kommer en man längs den smala vägen från Norråkern, ledande två hästar. Då han kommer förbi mig, stannar vi båda och samtalar ett par minuter och fortsätta sedan. Åter går det varv efter varv. Efter en stund måste jag stanna och smörja maskinen. Jag går efter oljekannan, som står på en sten vid tegändan, smörjer därpå maskinen grundligt och kör åter. Till slut är hela åkern färdig och jag spänner ur hästarna och för dom till hagen. De går sakta med svängande svansar in bland albuskarna. Sedan börjar jag själv vandra hemåt. Då jag kommit så långt i mina drömmar, kom mamma in och frågade om jag stängt spjället. Då märkte jag att kolen i kakelugnen redan hade svartnat, och jag skyndade mig att efterkomma hennes tillsägelse. Lovisa, den 28 mars 1933 Birger Bengts, kl. V Kommentar: Detta är en så underbar historia, där drömmen är något så sunt som att slå hö en sommarnatt. Pojken som skrev uppsatsen tror jag stupade i kriget, Birger Bengts torde ha stupat vid Bengtskär. En liten rättelse: Min pappa stupade vid Stoskär öster om Hangö.Striden vid Stoskär 14.10.1941
Ur boken: Hankoniemi toisessa maailmansodassa. av Niilo Lappalainen
Stoskär är beläget i Elgö holmgrupp vid det dåvarande Snappertunaavsnittet. Det var kustbataljon 3 som vid den tiden hade hand om försvaret av området. Dess 35:e Kuststormkompani försvarade under ledning av löjtnant H. Hagman Koholmen, Stoskär och Långholmen.
Kompaniets grupering var följande:
Kommandoplatsen var Skedö, där plutonen Salovaara låg i reserv
På det på hösten på nytt bemannade Koholmen befann sig på nätterna två underofficerare och 6 man i form av en vaktavdelning.
På dagarna var där bara två man på vakt. Gruppen hade två snabbeldsgevär.
Stoskär försvarades under ledning av fänrik Berg av sex underofficerare och 20 man. Som maskineldvapen hade de tre maskingevär, fyra snabbeldsgevär och fyra maskinpistoler.
På holmen befann sig också fänrik Rostens eldledningsgrupp.
På Långholmen befann sig under fänrik Bengts ledning en underofficer och 19 man. De hade två maskingevär, två snabbeldsgevär och ett par maskinpistoler.
Koholmen befinner sig på endast 70 meters avstånd från Björkholmen, en holme som fienden ockuperat. Vaktuppdraget under de totalmörka höstkvällarna var mycket tungt. Vågornas brus störde särskilt vid regn hörbarheten och mörkret sikten.Varje vaktpost gjorde dock sitt bästa. Slarv kunde ha betytt döden för en själv och vapenbröderna. Generallöjtnant Kabanov började vid denna tid frukta att finnarna från skärgården skulle anfalla Hangö udd. För att utreda saken gav han order om att ett rekognoseringsanfall skulle göras i östra skärgården. Ryssarna genomförde på detta område 8.10 ett tämligen stort vilseledande av fienden med hjälp av artilleri och annan tung beväpning. Detta hade tydligen något att göra med ett anfall som gjordes senare. Vilseledandet ledde bl.a. till att ett kompani från Kustbataljon 4 flyttades över till Elgö. På Snappertunaavsnittet hade det efter vilseledandet varit relativt lugnt. Det var ju så ryssarna brukade göra före ett anfall. Men efter en vecka började det hända. Elgö, Skedö och Stoskär drabbades fr.o.m. klockan fem den 14 oktober av en kraftig artillerield. Samtidigt öppnade också infanteriet en het eld mot Stoskär och Koholmen. Fänrik Bengts flyttade över till Stoskär och tog ledningen där. Fiendens bevakningsbåt körde vid sextiden i hård fart mot Koholmens strand. Där landsteg ca 30 man, som kastade rep, fastbundna vid tegelstenar, framfor sig for att spränga finnarnas minor. Snarorna var försedda med säkringsanordningar, så att inga smällar hördes. Fienden störtade sig framåt. Holmens försvarare höll anfallaren under eld med alla sina vapen, så att ledaren för fiendetruppen, en marinlöjtnant, stupade och truppen även annars led betydande förluster. Försvarstruppen fick dock lov att dra sig tillbaka till Stoskär. Från Hästöhållet kom det mera fiendebåtar. Ryssarna steg i land från dem på norra och södra stranden av Stoskär. Till vardera divisionen hörde åter ca 30 man. Tre plutoner hade landstigit. Samtidigt anföll den fiende som hade erövrat Koholmen över det smala sundet till Stoskärs västra udde. Plutonchefen, fänrik Bengts, slog per telefon larm till kompaniet, men han var i gryningen ännu inte ens själv klar över situationen. Skott och serier av maskineldvapen hördes från alla håll. De tidigare förberedda ställningarna bemannades snabbt. Fiendeplutonerna kunde ansluta sig till varandra vid mitten av Stoskär och en del av försvararna blev i motti. Plutonchefen gav med hjälp av en ljuspistolsignal order att dra sig tillbaka till en hög ås på holmens mittpunkt, där man hade förberett en bakomliggande försvarslinje. Tillbakadragandet lyckades. Åsen erbjöd goda försvarsmöjligheter. Handgranater och buntladdningar blev snart huvudvapnen. Anfallaren led svåra forluster. Fänrik Bengts ledde kallblodigt striderna i stående ställning. Han sköt med sin maskinpistol fem ryssar. De egna männen skyddade med sin eld sin modige ledare. En annan oförvägen var korpral Nyberg, som med sin Suomi-pistol sköt sju ryssar. En av de stupade var divisionens ledare. Fänrik Bengts dumdristighet hämnade sig. Han sårades svårt och avled litet senare. Fänrik Berg tog ledningen. Berg fick klockan 7.30 upplysningen att fienden hade släppt trupper i land också på holmens östra halva. Han gav lov att dra sig tillbaka till Långholmen, dit en spång ledde. Det egna artilleriet öppnade 20 minuter senare eld till de båda holmar, som var i fiendens våld. Kustbatljonens 4:e jourkompani alarmerades till platsen från Skedö. Det leddes av löjtnant S. Ramström. Kompaniet anlände med motorbåtar. En av båtarna drabbades av fiendens eldgivning, motorna stannade och båten gick på grund. I närheten fanns en annan båt, från vilken löjtnant Ramström hoppade i det iskalla vattnet och simmade till den båt som stött pa grund, lösgjorde den och drog den simmande i skydd. De män som befann sig i båten låg tätt på båtbottnen, för fiendens eld strök hela tiden över båten. Vid åttatiden anlände pluton Salovaara från Skedö till Långholmen och fick order att gå till motangrepp på Stoskär. Det inleddes klockan 8.07 och klockan 8.30 hade den tidigare försvarslinjen uppnåtts. Först nu anlände 35:e Kuststormkompaniets befälhavare, på vars område striderna fördes, till platsen och började leda motanfallet. Det fortsatte stött av fyra batterier. Samarbetet var nu gott. Artilleriets eld flyttades efter hand som fotfolket avancerade. Aktionen var berömvart snabb. Nu var det ryssarna som fick dra sig tillbaka. Det ingick inte ens i deras uppdrag att behålla holmen. Finnarna försökte på båda stränderna komma åt ryssarnas båtar, för att få fienden nedgjord. Fienden fattade emellertid situationen och försökte förhindra ett närmande. Ryssarna försökte förtvivlat nå sina båtar. Döden väntade emellertid också i dem. Serier av finska maskineldvapen träffade den skyddslösa fienden. Spåren var förskräckande, men fienden kunde dock lämna stranden med sin blodiga last. Löjtnant Ramströms kompani anlände till platsen i detta skede. Stoskär kunde intas före klockan 10.30. Fienden förlorade där 35 man, som stupade. Huvudparten av fienden försökte dra sig tillbaka till Koholmen. I en enda motorbåt trängdes ca 40 man. Den besköts av sex snabbeldsgevär. Uppskattningsvis hälften av dem som var ombord på båten omkom. Fyra ryssar försökte fly i en roddbåt. De dog av kulor från den dåvarande kustjägarens maskinpistol. Koholmen hade återintagits av finnarna klockan 11.30. Ryssarna hann evakuera sina stupade och sårade. Att evakuera de stupade var ovanligt på den sidan. Det blev många blodiga förband kvar på holmens strand. Att evakueringen lyckades så här pass bra var en berömvärd prestation av fienden. Man uppskattade att förlusterna i form av stupade uppgick till ca 60 man. Våra egna förluster var sex stupade och fyra sårade. Två av dem fortsatte striderna t.o.m. som sårade. Krigsfångarna berättade efter striden att kompaniets uppgift var att ta fångar. Försöket misslyckades såtillvida helt, att de inte lyckades få en enda fånge. Samma dag försökte man ännu inta Elgholmen med en plutons krafter, men ryssarna öppnade därifrån en så hård eld, att man måste avstå från företaget. På Snappertunaavsnittet hade man väl beaktat lärdomarna från striderna vid Hästö, som slutat olyckligt. Det märktes i försvarsställningarna, beväpningen, stridsskickligheten och i användningen av reserv och artilleri. Finnarna hade åter fått övertaget. Fänrik Salovaaras plutons fräna motattack duger som skolexempel.
Snappertuna stridsområde 1941.
Stoskärin taistelu 14.10.1941
Ur boken: Hankoniemi toisessa maailmansodassa. av Niilo Lappalainen Stoskär sijaitsee (kartta 6) Elgön saariryhmässa silloisella Snappertunan lohkolla. Alueella oli tuolloin puolustuksessa Rannikkopataljoona 3. Sen 35.Rannikkoiskukomppania puolusti luutnantti H. Hagmanin johdolla Koholmia, Stoskäriä ja Långholmia.
Komppanian ryhmitys oli seuraava:
Komentopaikka oli Skedössä, jossa oli reservinä joukkue Salovaara
Syksyllä uudelleen miehitetyssä Koholmissa oli öisin kaksi aliupseeria ja kuusi miestä vartio-osastona.
Päivisin siellä oli vain parivartio. Ryhmällä oli kaksi pikakivääriä.
Stoskäriä puolusti vänrikki Bergin johdolla kuusi aliupseeria ja 20 miestä.
Heillä oli konetuliaseina kolme konerivääriä, neljä pikakivääriä ja neljä konepistoolia.
Saarella oli myös vänrikki Rostenin tulenjohtue.
Långholmissa oli vänrikki Bengtsin johdossa yksi aliupseeri ja 19 miestä.
Heillä oli kaksi konekivääriä, kaksi pikakivääriä ja pari konepistoolia.
Koholm sijaitsee vain 70 metrin etäisyydessä vihollisen hallussa olleelta Björkholmin saarelta. Vartiotehtävä täysin pimeinä syksyöinä oli todella rasittava. Aaltojen kohina esti varsinkin sateella kuuluvaisuuden ja pimeä näkyvyyden. Jokainen vartiomies teki kuitenkin parhaansa. Leväperäisyys olisi voinut aiheuttaa oman ja aseveljien hengenmenon. Kenraaliluutnantti Kabanov alkoi tähän aikaan pelätä suomalaisten hyökkäävän saaristossta Hankoniemelle. Hän käski suorittaa asian selvittämiseksi tiedusteluhyökkäyksen itäisessä saaristosta. Venäläiset toimeenpanivat tällä alueella 8.10. suurehkon harhautuksen tykistöllä ja muilla raskailla aseilla. Ilmeisesti se liittyi myöhemmin tapahtuvaan hyökkäykseen. Harhautus aiheutti muun muassa yhden Rannikkopataljoona 4:n komppanian siirron Elgöhön. Snappertunan lohkolla oli harhautuksen jälkeen ollut suhteellisen rauhallista. Sehän oli venäläisten tapana ennen hyökkäystä. Mutta viikon kuluttua alkoi tapahtua. Elgöhön, Skedöhön ja Stoskäriin kohdistui 14.10. kello viidestä alkaen voimakas tykistötuli. Samaan aikaan jalkaväkiaseet avasivat myös kiivaan tulen Stoskäriin ja Koholmiin. Vänrikki Bengts siirtyi Stoskäriin ja otti siellä johdon. Vihollisen vartiovene ajoi kuuden aikaan kovaa vauhtia Koholmin rantaan. Siitä nousi maihin noin 30 miestä, jotka heittivät tiiliskiviin sidottuja köysiä eteensä räjäyttääksen suomalaisten miinat. Ansoissa olivat varmistimet paikoillaan, joten pamahduksia ei kuulunut. Vihollinen syöksyi eteenpäin. Saaren puolustajat tulittivat hyökkääjää kaikilla aseillaan, jolloin vihollisosaston johtaja, meriväen luutnantti kaatui, ja osasto kärsi muutenkin huomattavat tappiot. Puolustuksessa ollut ryhmä sai kuitenkin luvan vetäytyä Stoskäriin. Hästön suunnasta tuli lisää vihollisveneitä. Venäläiset nousivat niistä maihin Stoskärin pohjois- ja etelärannalla. Kumpaankin osastoon kuului jälleen noin 30 miestä. Maissa oli kolme joukkuetta. Samanaikaisesti Koholmin vallannut vihollinen hyökkäsi kapean salmen yli Stoskärin länsikärkeen. Joukkueenjohtaja, vänrikki Bengts hälytti puhelimitse komppanian, mutta hän ei ollut vielä aamuhämärässä itsekään tilanteesta selvillä. Laukauksia ja konetuliaseiden sarjoja kuului joka puolelta. Aikaisemmin valmistetut asemat miehitettiin nopeasti. Vihollisjoukkueet pääsivät yhtymään Stoskärin keskikohdalla ja osa puolustajista jäi mottiin. Joukkueenjohtaja antoi valopistoolimerkillä käskyn vetäytyä saaren keskikohdalla olevalle korkealle harjanteelle, jonne oli valmisteltu taempi puolustuslinja. Vetäytyminen onnistui. Harjanne tarjosi hyvät puolustusmahdollisuudet. Käsikranaatit ja kasapanokset tulivat pian pääaseiksi. Hyökkääjä kärsi pahoja tappioita. Vänrikki Bengts johti taistelua kylmäverisesti pystyssä seisten. Hän ampui konepistoolillaan viisi venäläistä. Omat miehet suojasivat tulellaan rohkeaa johtajansa. Toinen "rämäpää" oli korpraali Nyberg, joka Suomi-pistoolillaan ampui seitsemän venäläistä. Kaatuneista oli yksi heidän osastonsa johtaja. Vänrikki Bengtsin uhkarohkeus kostautui. Hän haavoittui vaikeasti ja kuoli vähän myöhemmin. Vänrikki Berg otti johdon. Berg sai kello 7.30 tiedon, etta vihollinen oli laskenut joukkoja maihin myös saaren itäpäässä. Hän antoi luvan vetäytyä Långholmiin, jonne johti polkusilta. Oma tykistö avasi 20 minuuttia myöhemmin tulen molempiin vihollisen hallussa oleviin saariin. Rannikkopataljoona 4:n päivystäväkomppania hälytettiin Skedöstä paikalle. Sitä johti luutnantti S. Ramström. Komppania tuli moottoriveneillä. Muuan niistä joutui vihollisen tuleen, moottori pysähtyi ja vene joutui karille. Läheisyydessä oli toinen vene, josta luutnantti Ramström hyppäsi jääkylmään veteen ja ui karille joutuneen veneen viereen, irrotti sen ja veti uiden suojaan. Veneessä ollet mieheet makasivat tiiviisti pohjalla, sillä vihollisen tuli pyyhki koko ajan veneen yli. Kahdeksan aikaan saapui Skedöstä joukkue Salovaara Långholmiin ja sai käskyn ryhtyä vastahyökkäykseen Stoskäriin. Se alkoi kello 8.07 ja 8.30 oli entinen puolustuslinja saavutettu. Nyt vasta saapui paikalle 35.Rannikkoiskukomppanian päällikkö, jonka alueella taisteltiin, ja ryhtyi johtamaan vastahyökkäystä. Se jatkui neljän patterin tukemana. Yhteistoiminta oli nyt hyvä. Tykistön tuli siirtyi sitä mukaa, kun jalkaväki pääsi eteenpäin. Toiminta oli ollut kiitettävän ripeätä. Venäläisten oli puolestaan pakko vetäytyä. Heidän tehtävänsäkään ei edellyttänyt saaren pitämistä. Suomalaiset pyrkivät molemmilla rannoilla venäläisten veneille saadakseen vihollisen tuhotuksi. Tämä ymmärsi tilanteen ja yritti estää lähestyminen. Venäläiset yrittivät epätoivoisesti päästä veneisiinsä. Kuolema odotti sielläkin. Suomalaisten konetuliaseiden sarjat iskivät suojattomaan viholliseen. Jälki oli hirvittävä, mutta vihollinen pääsi kuitenkin lähtemään rannasta verisine kuormineen. Luutnantti Ramströmin komppania saapui paikalle tässä vaiheessa. Stoskär saatiin vallattua 10.30 mennessä. Vihollinen menetti siellä kaatuneina noin 35 miestä. Pääosa vihollisesta yritti vetäytyä Koholmiin. Yhteen moottoriveneeseen oli sulloutunut noin 40 miestä. Sitä tulitti kuusi pikakivääriä. Arveltiin, että tuossa verilöylyssä kuoli toinen puoli veneessä olijoista. Neljä venäläistä yritti paeta soutuveneellä. He menehtyivät silloisen rannikkojääkärin konepistoolin luoteihin. Koholm oli jälleen suomalaisilla kello 11.30. Venäläiset ehtivät evakuoida kaatuneensa ja haavoittuneensa. Kaatuneiden evakuointi oli siellä puolella epätavallista. Verisiä siteitä jäi saaren rantaan runsaasti. Evakuoinnin onnistuminen näinkin oli viholliselta kiitettävä suoritus. Sen tappioiden arveltiin kaatuneina olleen yhteensä noin 60 miestä. Omat tappiomme olivat kuusi kaatunutta ja neljä haavoittunutta. Kaksi heistä jatkoi taistelua haavoittuneenakin. Sotavangit kertoivat taistelun jälkeen, että komppanian tehtävänä oli ottaa vankeja. Yritys epäonnistui siten täysin, sillä yhtään vankia he eivät saannet.